Fathers, be good to your daughters, daughters will love like you do. Girls become lovers who turn into mothers, so mothers, be good to your daughters too.

37 minuter.

Hahaha, älskar dig världens bästa vän! Hur gammal kan du ha varit på dessa bilder? Puss!

Yes, it's been a while.

Bara undrar? Och fan vad jag saknar min mamma...

Ville bara säga tack, pappa och Malin. Jag har nog varit jävligt otacksam precis som ni säger. Förlåt, och jag menar det verkligen. Jag har varit "blind". Ni har fixat en husvagn till mig, ett eget litet kryp-in där jag kan pumpa musik, ha sovmorgon, vara ifred, och så vidare. Jag har inte riktigt förstått hur bra jag har det här ute egentligen. Tack för allt, för att ni bryr er, för att ni blir arga när jag inte sköter vissa saker (vilket tyder på att ni bryr er) och så vidare. Hatten av för dig också Malin, att min pappa hittat en så fin person som du är helt galet. Du stöttar mig till tusen, vilket är tusen gånger mer än vad min egen/riktiga/biologiska mamma gör. Du är guld värd ska du veta! Din mat dessutom, älskvärd. (Kände att jag var tvungen att ha med det också hihi.) Jag taggar middagen varje dag! Restauranger kan slänga sig i väggen, jag har ju min egen 10 stjärniga restaurang. Right here, at home. Ni är bäst, och jag ska verkligen försöka bli bättre på att visa min uppskattning - inte genom att "köpa" er - utan genom små gester, kommentarer, leenden, eller dylikt. Kärlek till er! (Random old picture btw.)

Alla fina, underbara, stöttande, gulliga människor här i världen. Ni väger upp allt destruktivt någonsin i mitt liv så att det räcker och blir över ska ni veta. Jag känner att jag har varit dålig på att verkligen visa min uppskattning till er, och att bara skriva ett inlägg här i bloggen är verkligen inte "enough", men det är åtminstone en början. Jag är så otroligt tacksam för alla era kommentarer, meddelanden, telefonsamtal, och så vidare. Ni är guld värda! Nämner inga namn men det är allt ifrån läsare till släktingar, vänner, familjemedlemmar, syskon, föräldrars kompisar, mor- och farföräldrars vänner och bekanta, och så vidare. You name it. Kram, älskar er!

I'll find my own way back.

I'm still hurting from a love I lost. I'm feeling your frustration, any minute all the pain will stop. Just don't be too hard on my emotions 'cause I need time. My heart is numb, has no feeling so while I'm still healing just try and have a little patience. I really wanna start over again and I know you wanna be my salvation. I'll try to be strong, believe me I'm trying to move on. It's complicated but understand me 'cause the scars run so deep it's been hard but I have to believe. Just have a little patience.

Kom att tänka på en sak... Om ni undrar varför jag "hyllar" Stockholm så pass mycket hela tiden är det dels för att jag tycker att det är en otroligt vacker stad med fina hus, parker, öar och så vidare, här finns även mängder av trevliga människor, skön atmosfär och så vidare men framförallt... Stockholm är trygghet för mig.

Jag är uppväxt här uppe, jag har all min älskade släkt här (förutom mamm och pappa och deras nya familjer), min bästa vän, och kanske viktigast av allt - minnena (främst bra sådana). Det jag varit med om i Skåne (hemma hos min mamma när jag bodde hos henne) är förjävligt rent ut sagt och samma situation som där nere har aldrig äns varit i närheten av att uspela sig här uppe, tack och lov.

(Måste tillägga att jag har det bra just nu där nere i söder, tryggt, lugnt och säkert hemma hos min pappa.)

I Stockholm bodde jag tillsammans med båda mina föräldrar till en början i alla fall, från det att jag föddes, fram tills dess att jag var sex, och efter det var det ändå lugnt liksom, jag bodde lite hos mamma och lite hos pappa och så höll det på fram till pappa flyttade till Skåne för då bodde jag kvar själv med mamma i huvudstaden i ungefär tre år tror jag. Vi kom varandra väldigt nära under dessa år och hon skämde bort mig som få. Vi hyrde film, gick "cykelpromenader" (jag cyklade och mamma gick), bakade, handlade leksaker, träffade "gemensamma kompisar" och så vidare. Mamma brydde sig verkligen om mig, hon ville mitt bästa, hon såg mig. En dag drog hon med mig till Adolf Fredriks musikskola som hon tyckte att jag skulle söka till då jag gillade (gillar) att sjunga. Men det är en annan historia.

Trygghet var det ja, något som verkligen är det för mig är min mormor och morfar och Kajsa - världens bästa vän. De har i stort sett alltid ställt upp, funnits där, stöttat mig, och så vidare (och alla tre finns ju just här - i huvudstaden). När jag gick i lågstadiet gick jag antingen hem till Kajsa och lekte med henne efter skolan/fritids eller till mormor och morfar, alltid. Mamma jobbade både mycket och sent och vi bodde för långt bort ifrån skolan för att jag skulle kunna ta mig hem själv i den åldern. Jag hade hemmanycklar - till mormor och morfar.

Jag hatar inte Skåne även om jag vet att folk kan uppfatta det så. Jag diggar Skåne tro det eller ej, det är fint, väldigt fint och det har sin charm men jag kommer nog aldrig att känna mig riktigt hemma där. Precis som en skåning förmodligen aldrig skulle känna sig hemma i Stockholm eller hur? Så om jag någon gång är dryg och ni känner att jag trycker ner Skåne på nåot sätt - ta det med en nypa salt. Säg gärna till mig också om ni blir upprörda, det är nämligen inte med avsikt eller baktanke.

Då vet ni. Peace out.

Önskar innerligt att du en dag vaknar upp och inser vilket stort misstag du begick när du valde bort din egen dotter för en man som inte älskar dig äns i närheten så mycket som jag. Du förtjänar så mycket bättre mamma, din självkänsla måste verkligen ligga på noll om du tror något annat och det är verkligen sorgligt i så fall. Snälla, ryck upp dig, gör någonting av ditt liv. Inte för min skull, inte för någon annans heller, utan för din egen (och möjligtvis dina andra barns skull som inte har något alternativ). Du har allt att vinna, inget att förlora som jag ser det. Stå upp för dig själv. Don't let anyone tell you you're less than your freedom.

"It's your life and it's now or never, you ain't gonna live forever." - Think about it.

Although there's pain in my chest I still wish you the best...

"Idag drog "X" ner mig på golvet, spottade på mig, drog i mig och höll extremt hårt om mina handleder." - Året var 2009 och fotot är taget i samband med händelsen, efteråt. Min handled var röd med vita prickar typ, handen kändes svullen och jag darrade/skakade i hela armen. Herregud. Blir så himla ledsen när jag blickar tillbaks på det här, jag var kanske 13 år då, relativt ung och hjälplös mot en vuxen man... Sjukt.

Where were you when everything was falling apart? All my days I've spent by the telephone that never rang, and all I needed was a call that never came. Lost and insecure. You'll find me lyin' on the floor. Why'd you have to wait? Where were you? Where were you? Now is just a little late.

Somewhere far along this road I lost my soul to a woman so heartless. In the night I hear them talk the coldest story ever told. How could you be so cold as the winter wind when it breeze? Remember that it's me you're talking to. You just keep walking around like you don't know me. You've got a new "friend", well I got homies. But in the end it's still so lonely.

Det här går inte längre, och nu får det vara slut på det här eländet för jag orkar inte mer. Från och med idag har jag ingen mamma längre. Jag kan inte fortsätta vakna varje morgon och innerligt hoppas varje dag på ett sms jag aldrig kommer få. Jag har väntat och längtat efter ett tecken på saknad från hennes sida enda sedan 8:e juni i år och visst har det har väl hänt att hon ringt mig någon gång, men det är långt ifrån de samtal jag önskat mig. Tre ord skulle räcka, tre simpla ord som "Ska vi träffas?" (Indirekt : Jag älskar dig...) men tydligen är det för mycket begärt. Visst skulle väl jag kunna fråga henne men samtidigt borde det (tycker jag) ligga i hennes intresse också. Eller? Dessutom varje gång det varit föräldramöte på min skola eller dylikt så har hon aldrig haft tid, aldrig. Eller jo, en gång, för kanske två veckor sedan. Hon tog med sig tvillingarna i barnvagn och mötte mig på ett shoppingcenter i Malmö i runt en timme och överlämnade lite saker som jag missat i flytten, men annars ingenting och om jag minns rätt så var det på mitt initiativ.

Från och med idag är min mamma död för mig. Behöver jag äns skriva att jag sitter och gråter när jag skriver detta? Jag är så ledsen, att mista min mamma har varit en av mina största farhågor här i livet. Det är framförallt henne jag vuxit upp med också, pappa flyttade till Skåne för den nya kärleken och jag och mamma bodde kvar själva i Stockholm ett bra tag innan hon också skaffade ny familj. Vi (jag och mamma) har därför stått varandra väldigt nära hela tiden fram till det att "han" (ni vet vem jag menar) kom in i bilden.

Det jag skriver nu är inget jag vill (eller tycker är kul att) skriva, jag vill (tro mig) ha kvar min mamma, men faktum är att jag tappade bort henne redan för flera år sedan. Hon är inte sig själv längre, och det var länge sedan hon var det. Det är så synd och så fel och/men jag kan inte gå och ödsla på min energi på något som inte existerar längre. Dessutom har hon ju redan valt bort mig? Det sa sig ju ganska självt tycker jag när hon nekade till vad "X" gjort mot mig när polisen ringde och frågade henne - som var enda vittnet utom "X" själv - och jag då.

Nu finns det säkert många som kommer skriva/tänka "Men tänk på din stackars mamma, hon gör nog sitt bästa och sen kanske hon inte har det så lätt heller, hon kanske blir hotad?" och så vidare, och ja det är klart att hon inte har det lätt och jag kan inte påstå att jag vet exakt allt vad som försigår hemma hos dem, men jag vet att hon kan om hon vill. Hon kan lämna idioten, hon kan ta barnen och sticka, det går! Sånt händer. Jag kan även tillägga att det är så jag har tänkt (som det inom citat tecken) ett bra tag, jag har försökt intala mig att det är så, att hon inte har det lätt och så vidare, jag har också strävat efter att finnas där för henne, men hon har byggt upp någon slags mur omkring sig och det går inte att nå henne längre. Hon är totalt hjärntvättad och jag vet inte vad jag ska göra! Jag har försökt men det har inte funkat och jag kan väl inte påstå att jag ger upp, men jag provar en ny metod nu, jag byter ände försöker nu hjälpa mig själv istället genom att säga att mamma är borta. Falska förhoppningar är det värsta jag vet, och nu är det slut med det!

Och innan jag avslutar det här inlägget... This year to save me from tears : all I want for Christmas is you.
& även en annan låttext : I'm here without you, but you're still with me in my dreams...