Pure love.
Träffade Emsie (lillasyster), tvillingarna, mormor och morfar idag. Har inte träffat Emmie på dryga tre månader så det var verkligen på tiden. Jag har saknat henne minst lika mycket som hon saknat mig. Enligt mamma brukar hon prata om "Min stora Julia" hehe, och första dagen på dagis (efter sommaren) ville hon ha håret som jag brukar ha det - utsläppt. Hon är verkligen världens goaste! När jag kom in på dagis så sprang hon leendes mot mig och gav mig en lååång kram, det är kärlek om ni frågar mig!
I promise no tomorrow.
So when tomorrow starts without me, don't think we are far apart.
For everytime you think of me, I am right here in your heart.
Svar till "en som undrar"!
Sv: grejen är den att min mamma redan visste om det där, "sanningen", hon var nämligen med på mötet när han sa det. Så mitt svar på frågan skulle väl vara ja, hon väljer fortfarande X framför mig! Men det är ju upp till henne, och jag skulle väl säga att det är hennes förlust...
Svart på vitt.
Ja hörrni, var på soc i Malmö idag för sista gången, tillsammans med både mamma och pappa. Awkward stämning minst sagt då mina föräldrar inte är vänner sedan tio år tillbaka. De (soc) redovisade i alla fall en slags sammanfattning av utredningen och vi fick allting på papper. Har nu suttit och läst igenom allt, sex blad med text på båda sidorna. Känns lite konstigt att få allting svart på vitt faktiskt, vad som verkligen har sagts och vad som hänt. Tänkte citera det som skrivits om X (mammas man) då jag tyckte att det var lite "intressant". Missförstå mig rätt.
"I samtal kring Julias dåliga psykiska mående, anledningen till detta uppger X att Julia är "roten till det onda". Han uppger att han inte tycker om Julia och att själva problemet är att Julia bor hos dem, att hon skapar osämja och förstör. Han uppger att Julia gör saker som enligt lag är förbjudna och på fråga vad han menar hänvisar han till den polisanmälan Julia gjorde gentemot honom 2008 och han uppger att han är mycket kränkt av detta."
"Vid diskussion kring att X vid olika tillfällen inte låtit Julia komma hem till dem uppger X att det är han som bestämmer i hemmet. Han uppger att Julia lika gärna kan sova på en bänk i parken, vilket han menar skulle vara bättre för henne. X föreslår även att Julia kunde vara hjälpt av lugnande medicin. Samtal har förts med både X och modern kring att X inte låter modern ta sitt föräldraansvar då X fattar beslut som är olämpliga för Julia. X uppger då att han skulle kunna "offra" sin egen son i det fall det skulle bli bättre för familjen."
Ja, vad ska man säga? "Väx upp", "Inse fakta", och "Ge dig", kanske? Och snälla, lugnande medicin? Jag undrar jag vem som skulle dra nytta av den... Och sen det där med att han skulle kunna "offra" sin egen son... Stackars hans söner säger jag bara. Tycker verkligen synd om dem. Om det är någon man ska offra ska man ju offra sig själv för sina barn och inte tvärt om. Hallå? Vrickad, ja. Men, men. Nu vet ni lite ytterligare hur han är. Ska inte hålla på att älta det egentligen.
Måste förresten också tillägga att jag inte skriver om detta för att jag på något sätt är "stolt" över att ha varit i kontakt med soc. Det är jag inte och jag hade gärna sluppit, tro mig. Jag har dock gått dit av rätt anledning så att säga och det är inte jag själv som sökt mig dit även om det nu i slutändan visat sig varit ganska nödvändigt ändå. Så, då har vi utrett det.
Kommentera gärna om ni har några synpunkter eller funderingar på allt detta.
I don't wanna go there, no.
Hi, guys. Sitting here in the living room with the laptop on my legs and just thinking about tomorrow. It will be fine though, I know it, but it doesn't really matter that things will turn out well, I'm still as nervous. Never really been there, never really done that. Can't tell you what it is at the moment, but we'll keep in touch. Promise.
Strawberry fields.
Erik och Gustav, mina fina tvillingbröder. ♥
"Annars slänger jag alla dina saker på tippen!"
Hej på er. Här kommer ett sånt där tråkigt och personligt inlägg igen. Känns dock som att det behövs... Som ni kanske vet så har jag nu flyttat ifrån min mamma och hennes nya familj, man och tre barn. Det känns faktiskt riktigt bra. Det svåra var bara att ta första steget, att verkligen bestämma sig för att fan, nu är det nog, jag ska inte behöva leva under dessa förhållanden längre. (Att behöva gå undan så fort mammas man kommer i närheten, det kunde vara samma våning, inte äns samma rum, att bli kallad diverse saker, misshandlad och så vidare.)
Läs mitt tidigare inlägg om ni inte riktigt hänger med.
Tidigare inlägget hittar ni här.
I alla fall... Nu har jag flyttat hem till min pappa - igen. Dock bara teoretiskt än så länge. Papprena är ifyllda (kunde fylla i dem själv utan föräldrars underskrift då jag är över 16 nu) och adressändringen har gått igenom, underhållet går dit det ska och så vidare. I praktiken däremot ser det lite annorlunda ut. Mina saker står fortfarande hemma hos min mamma, vilket hon själv är mycket väl medveten om. Fick nämligen ett telefonsamtal från henne idag då hon säger "Dina saker ska inte stå kvar här längre, din pappa får hämta dem innan tisdag, annars slänger jag dem på tippen!" och hur i h-vete ska man reagera på något sådant? Ska man skratta eller gråta? Driver hon med mig, är det ett tomt hot, eller är hon 100% seriös och menar det hon precis sa?
Jag förlorar min mamma, mer och mer för varje dag som går känner jag. Om jag blir påverkad? Klart som fan att jag blir. Det må hända att jag inte visar det, men ledsen och (be)sviken det är jag. Tänker på henne i princip hela tiden. Vad gör X mot/med henne nu? Sitter hon och gråter i ett hörn i just den här sekunden? Mår hennes barn bra? Saken är den att det är inte bara jag som förlorar min mamma... Hon förlorar sig själv också, hon är inte den person hon en gång var. Men visst, folk förändras, men det finns gränser. Jag får ofta höra av folk "Men vänta lite? Det där låter inte alls som din mamma, hon som var så gullig, snäll, omtänksam och vänlig!" och jag håller med alla er som säger detta. Min mamma var den personen, en gång i tiden, på den gamla goda tiden så att säga. Nu har hon blivit "hjärntvättad" av en psyksjuk människa, stackars lilla mamma.
Det gör ont att säga att jag saknar och älskar min mamma, nu för tiden.
Vi får väl se vad som händer nu då... Pappa har försökt ringa upp min mamma, utan svar. Pappa har väl i och för sig inte något emot att hämta grejerna, det han däremot har svårt för (även jag) är att mamma under hela flyttningsperioden tjatat om att hon själv ska komma över med grejerna och nu helt plötsligt blir väldigt upprörd över att kartongerna och påsarna står kvar hemma hos henne. Hmm?
Typiskt X beteende det där. (X = mammas man.) Säga en sak, mena något annat, ändra sig, strula, hålla på och krångla helt enkelt.
Tänkte nu avsluta detta inlägg positivt. Jag har kommit in på den skola jag vill i Lund! Carl Adolph Agardhgymnasiet som är Lunds äldsta friskola, från 1998 om nu någon ville veta det. Känns jättebra, ska gå samhällsvetenskapsprogrammet med inriktning beteendevetenskap internationell profil.
"Beteendevetenskaplig inriktning med internationell profil kommer att göra kopplingen mellan psykologi, kommunikation och ledarskap och hur detta påverkar relationer mellan både människor och länder. En intressant och spännande grund för dig som vill jobba internationellt eller med internationella frågor." Kopierade från deras hemsida, intresseklubben antecknar!
Sen var det ju det här med boende, att min pappa inte hade speciellt stort hus. Det är löst! Jag ska bo i en husvagn på tomten! Första bloggaren i husvagn? Ballt i så fall, hähä. Funderar på att skriva min blogg-domän utanpå. Det vore väl något det? I alla fall, saken är den att jag tror att det kommer bli jättebra med saker och ting nu. Kommer att få mitt studiebidrag (har aldrig fått mitt barnbidrag), kommer att ha som ett eget litet hus med kyl, toalett, kök och så vidare. (Ska inreda/fixa i ordning så mysigt som det går.) Jag kommer dessutom att slippa åka till Malmö (Minst 1 timmes restid fram och tillbaka varje dag.) för att gå i skolan. Det var nämligen så att jag kom in på Borgarskolan i Malmö, ekonomiprogrammet från början. Nej nu blir det alltså Lund, Sveriges kanske mysigaste stad? (Dock inte den bästa, för det vet ni ju vilken det är, hehe.)
Det negativa med allt som hänt nu är väl att jag bestämt mig för att inte träffa min mamma medans X är närvarande. Jag kommer med andra ord inte kunna träffa min mamma på ett bra tag i och med hennes nyfödda tvillingar, och X och hennes föräldrarledighet. Men det är ju mamma själv som valt det egentligen, att inte träffa mig längre, hon väljer ju honom framför mig. Hade jag och hennes övriga barn kommit i första hand hade hon ju inte bott ihop med den där snubben. Eller? Rätta mig gärna om ni tycker att jag har fel.
Nu ska jag gå och kolla på Bridget Jones's dagbok på TV och sms:a med Malin, pappas tjej, fru numera. Kram på er, och tack till alla som orkat läsa igenom. Kommentarer är heller aldrig fel, kom ihåg det!
Are you ready, boots?
One of these days these boots are gonna walk all over you.
"Jag dödar dig!"
Här ska ni få den sanna bilden av mitt liv och två av de människor som är involverade i det. Inlägget lär bli långt, men det är helt klart värt att läsa. Kommentera gärna.
Igår blev jag storasyster för 4:e och 5:e gången, tvillingpojkar. Välkomna till världen, men tyvärr har ni - som det ser ut nu - ett rent helvete framför er. Jag beklagar.
Igår den 8:e juni var en minst sagt händelserik, sjuk och absurd dag, men jag ska inte påstå att jag är förvånad, dem är så, min mamma och hennes man och det är särskilt han som har allvarliga problem. När jag tänker efter var han nog mobbad i skolan, stackaren. (?) Idag är det dock inte synd om honom (om det någonsin varit), idag är det synd om hans barn. Hans söner och hans dotter. Med tanke på vad jag fått utstå av den där varelsen kan jag utan några som helst tvivel säga att barnen har tuffa år framför sig.
Svordomar, slaganfall, smutskastning, stryptag och hot. Det är inte att leka med den där mannen om man är kvinna, eller barn. Det komiska i det hela är att ni som inte vet vem han är eller hur han ser ut, nu föreställer er honom som stor, muskulös och kraftig. Så är det inte. Det är ganska så precis tvärt om. Han är en liten, spinkig och tunn sak. Ingen du vanligtvis skulle tro något speciellt destruktivt om, om du såg honom på stan till exempel.
Åter till gårdagen. Klockan var kvart i sju på morgonen och det var "time to go" för alla, trots att det bara var mamma och hennes man som skulle in till sjukhuset för att göra kejsarsnitt. Själv började jag fem över nio igår men jag var alltså också tvungen att lämna huset samtidigt som dem. Varför? Jo, för att jag fan inte har någon rätt att ha min egen hemmanyckel (citerat min egen mamma) för att jag inte är välkommen där jag bor. (De skulle ta min nyckel för att hindra mig att kunna komma in i huset medans mamma ligger inne på sjukhuset ett par dagar. Måste tillägga att mammas man och min lillasyster ska sova hemma dessa dagar.)
Jag är vid det här laget jävligt trött på att det alltid är jag som ska akta på mig så fort det är något. Det är alltid jag som ska iväg, försvinna, gå undan så fort mammas man - hädanefter kallad X (hade önskat ex) - säger så, vill så, eller helt enkelt bara vistas i samma rum (ofta även samma våning) som jag. "Julia, gå upp på ditt rum nu. Skynda dig!!!" - undrar hur många gånger jag hört det... Som sagt, jävligt trött, och det var därför jag bestämde mig för att fan, nej, nu får det vara nog. Jag BOR i det här huset, glöm att de ska få ta MIN nyckel till huset där (även) JAG bor. Med det nedskrivet kanske ni förstår att jag vägrade ge ifrån mig min nyckel, vilket ledde till en liten incident där på morgonen.
Mamma skrek "Ge mig nyckeln Julia! Bråka inte med mig den här dagen! Fan Julia! Ge mig nyckeln nu! Ge mig nyckeln. GE MIG NYCKELN!!!" och X vräkte ur sig "Då byter vi lås för dina pengar!" och fick sedan även höra att de byter larmkod. (Bara för att jag inte ska få vistas där jag bor under de dagarna min mamma ligger på sjukhus.)
Så, vad hände sedan? Jo, jag fortsätter vägra, och går samtidigt ut emot parkeringen samtidigt som X tar ett hårt tag om min vänstra handled och fortsätter att tjata om den förbaskade nyckeln. Jag säger till honom att släppa mig, vilket han förvånansvärt faktiskt gör. Men inget "gott" utan ont. Han rycker tag i min väska, som jag faktiskt släpper. Sedan går jag med raska steg mot vägen utanför/brevid parkeringen och när jag vet att jag är utom synhåll för de andra springer jag för livet (?) och gömmer mig i en buske där jag sedan stannar ett tag, tio minuter åtminstone. Jag går sedan tillbaka och kollar försiktigt om de har åkt, vilket de lyckligtvis har. Ser även att min väska står på en bänk, tar den, och beger mig därefter till skolan där jag är framme cirka tjugo över sju.
Dagen går, och på eftermiddagen åker jag in till sjukhuset för att få se tvillingarna, trodde jag. Dock låg de på neonatal (för att få extra syre) och jag fick "bara" se bild på dem. När jag sedan är på väg att ge mig av kommer X - bärandes på min lillasyster - in i rummet där mamma ligger, och där jag fortfarande befinner mig. Han stänger dörren om sig, och går fram till mig, knuffar / kör in min 2 åriga lillasyster i mig och skriker åt mig att ge honom nyckeln, nu, nu, nu. Mitt svar var fortfarande nej, nej, nej. (Måste också berätta att min lillasyster, hon på bilden, självklart blev helt förtvivlad och började gråta, stackaren. Fy fan vad jag tycker synd om henne och hennes syskon.)
"Jag dödar dig!" - får han sedan ur sig. Jag finner inte ord. Sa han verkligen det där? Vänta lite... Jo, det gjorde han. Jag har väl egentligen alltid vetat att det är det han är ute efter, men samtidigt har jag aldrig hört det så klart och tydligt. "Jag ringer polis, ge mig nyckeln, jag ringer polisen!" - också citerat X för att inte glömma att han sedan sa "Jag kallar på vakt!" vilket han gjorde. Eller det var väl i och för sig inte precis vakter som dök upp, snarare cirka fem sjuksköterskor/barnmorskor varav en av dem ställde sig för dörren och blockerade utgången. Här blir det lite komiskt igen. När dessa människor dyker upp smiter X iväg med svansen mellan benen och han får då mig att framstå som brottslingen, den dumma, den farliga. Tack snälla du, men har du hört talas om "PAYBACK TIME" kanske? Som man bäddar får man ligga, som man sår får man skörda. Tänk på det!
Till slut, efter kanske tio minuter bestående av tjat om en nyckel från en mamma som ligger i en sjukhussäng och knappt kan gå efter ryggmärgsbedövning, ger jag henne nyckeln. Hoppas de är lyckliga nu. Jag lämnar rummet, ger mig av, ser mig om efter idioten (X) och drar mig mot busshållsplatsen. Stannar upp någonstans vid en bilväg på en liten trottoar, "faller" ner på marken, börjar gråta och sitter där en stund. Oj vad man drog till sig blickar, dock snälla/medlidande sådana och det stannade till och med upp en tjej som frågade hur jag mådde, vad som stod på, och så vidare. Jag berättade. Och vet ni vad hon sa? "Det där kan man ju polisanmäla." - och kanske är det precis det jag tänker göra.
Nu sitter jag hemma hos min pappa och här kan jag röra mig fritt utan att behöva gå undan så fort någon vid namn X dyker upp. Skönt, milt sagt.
Vad är det för liv jag har egentligen? Vad är det för liv min mamma har? Trots att hon skriker på mig, tar X:s parti och inte litar på mig så tycker jag så synd om henne. Att bo ihop, vara gift med och ha tre barn ihop med en man, som hjärntvättat henne, som regerar/bestämmer/styr över henne dag in, dag ut och även en man som klagar på vad hon än gör, kallar henne fet/tjock, och är helt jävla dum i hela huvudet. Han har administrator-inloggningen på HENNES dator och ändrar lösenord på HENNES inloggning ibland så att hon inte kan gå in på datorn.
Den här mannen tar fan priset och inte är det pris för något bra, inte. Stackars mamma. Jag älskar ju henne egentligen, jag älskar den hon är, inte den X gjort henne till. Sen har jag har ju faktiskt ett alternativ, jag skulle kunna flytta till min pappa. Det enda som motsäger det är att jag någonstans inte vågar lämna min mamma ensam i skiten och sen är det är dessutom lite ont om plats här.
Det jag skrivit nu är bara en del av allt som egentligen försiggår hemma hos min mamma, eller X snarare... Finns så mycket annat jag skulle kunna skriva, men inlägget skulle bli på tok för långt. Kommer kanske skriva fler exempel i framtiden, vi får se.
Vad som händer med mig nu är oklart, jag får se vart jag tar vägen. Är ju i kontakt med SOC bland annat...
Mamma pratade med pappa i tisdags. Hon ringde upp honom två gånger den kvällen. Den andra gången för att klargöra om jag fick bo hos honom/pappa nu de här dagarna hon ligger på sjukhuset. Pappa sade nej andra gången, för min skull. Jag hade bett honom säga nej, på grund av det jag skrev i stycke sex, jag är trött på att det alltid är jag som ska akta på mig och det var i stort sett detta som startade hela grejen nu.
Varför jag skriver detta är för att jag vill få fram sanningen, uppmana folk om att skenet ofta bedrar och så vidare. Tack till alla som orkat läsa igenom allting!
Wonderful.
Snygg kusin man har! Jag är också rätt snygg för den delen, haha...
No one understands me.
They view it as such strange eccentricities... 'Cause I keep kidding around like a child, but pardon me. People say I'm not okay 'cause I love such elementary things... Before you judge me, try hard to love me. The painful youth I've had.
The move.
Fick en fråga av Alice som undrar lite om min flytt från Stockholm till Skåne och visst kan jag väl ta och berätta lite om det. Vet dock inte riktigt hur jag ska skriva det, men något läsbart ska jag väl kunna åstadkomma. :)
Jag var 10 år och det var i slutet av sommaren år 05 om jag inte minns helt fel (och om jag kan min matematik). Min pappa bodde redan i Skåne då sedan något/några år tillbaka tillsammans med sin nya sambo och det var alltså jag och mamma som skulle flytta ner, det var planerat att jag skulle fortsätta bo hos henne. (Dock blev det inte så, men det är en annan historia, typ.)
Min pappa flyttade helt enkelt ner för kärleken och min mamma gjorde väl detsamma, men också för jobb. Jag minns dock inte så jättemycket av den här tiden, det var rätt rörigt. Jag ville inte gå i skolan i Malmö (dit mamma skulle flytta), jag ville bo hos min pappa (som jag saknade jättemycket då jag inte träffat honom alls mycket under de åren han bott i Skåne och jag i huvudstaden) och/men min mamma var fast besluten om att jag skulle bo med henne, punkt slut.
Det hela slutade med tingsrätten för att få ett domstolsbeslut, kort sagt. Rätten lyssnade i alla fall på mig och jag bodde hos min pappa i 4 år tror jag det blev sammanlagt, efter det. (Besökte mamma varannan helg ungefär och det fanns på papper vem som skulle hämta och lämna och så vidare, komplicerat.) Sedan flyttade jag till mamma och Malmö på grund av att det inte funkade hemma hos min pappa, vi bodde jättetrångt och vi gick varandra på nerverna helt enkelt. Och nu bor jag här och går i den skola som jag absolut inte ville gå i för sex år sedan.
Det var väl ungefär det jag hade att säga om flytten (och lite till). Kan även tillägga att vi har bott lite överallt i och runt Stockholm, men aldrig mitt i city så att säga. Som närmast bodde jag/vi 20 minuter med t-banan in till centralen. Sen har jag/vi även bott i Enköping och Viksjö, med mera. (Har sammanlagt bott på fem ställen där uppe och två av ställena var hos min mormor och min farmor, men bara under en kortare period.) Men "stockholmska" pratade man väl ändå antar jag? Kolla den här videon till exempel! (Det är i alla fall inte skånska om inte annat!)
Hoppas du fick svar på din fråga Alice och ledsen att det blev så pass långt svar/inlägg, höhö. Fråga gärna något mer om det är något du/ni andra undrar över. Kram!
En plats i solen.
Hi, folks! Som ni kanske vet så är min mamma gravid med tvillingar som väntas komma nu till sommaren. Har i alla fall lagt in en slags nedräkning i menyn där man kan följa deras utveckling (på ett ungefär) dag för dag. Kände att jag var tvungen att förtydliga det, så att ni inte tror att det är jag som är gravid, haha.
Vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker om att bli storasyster igen, har ju redan tre syskon sedan tidigare och jag tycker det är ganska lagom faktiskt, särskilt då alla är "småbarn" så att säga. Jag älskar hela bunten, det är inte det, men det kan minst sagt vara väldigt jobbigt och påfrestande med småttingar runt omkring sig 24/7 - tro mig. Jag är liksom lite erfaren vid det här laget, hehe.
(Förresten jag som bär på min lillebror Svante på bilden ovan, från 2007.)
Nej men saken är den att jag tycker att det ska bli kul och mysigt med bebisar, men bebisar, det är de ju bara i äh, en vecka? Haha, nej men ni förstår poängen? Dessutom är det två pojkar, och har vi otur så är det två bråkiga sådana... Help me, what to do!? Min mamma kommer ju förmodligen, ganska självklart, också lägga ganska mycket (mer) ansvar på mig när dessa tillslut kommit till världen och jag vet inte riktigt om jag kommer att klara av det. Det är ju trots allt hennes barn, avkomma. Jag har dessutom nog med skolarbete och andra syskon, hehe. Med det inte sagt att jag inte kommer att hjälpa henne eller bära runt på de ibland - tycka om dem, men ja.
Alla slags råd och tips uppskattas ska ni veta! Förresten kan ni även få komma med namnförslag, vi är nämligen inte överäns här hemma. Mina förslag är annars Charlie, Erik, Liam, Olle, Sam och Zack. Men är öppen för förslag, så kommentera gärna!
Listen up I've got something to say.
Älskar er, fina människor. Malin, bror och syster. Foto taget av mig (tror jag) på Grönan förra sommaren. Det var tider det. Sommar, värme, Stockholm... Kan det bli bättre? Puss!
Idag har jag gråtit.
Deppmode. Inte min dag idag, trots namnsdag och allt! Nä... Började skoldagen med ett besök hos skolsystern. Sedan blev jag sur på grund av en viss persons beteende och när jag kom hem så bröt jag ihop. Jag gör så ibland. Det är rätt skönt att gråta, trots att man gärna håller inne med det. Dock fick jag lite ryck och var på väg att göra en Britney men jag lyckades avstå. Inser att jag framstår som värsta problembarnet här, haha, riktigt så är det väl inte, men å andra sidan är mitt liv ganska komplicerat. Ringde förresten också och pratade med min pappa en stund. Vi träffas sällan och ännu mer sällan pratar vi med varandra per telefon. Det är inget konstigt med det egentligen, vi har våra egna liv och måste fokusera på skolan respektive jobb. (Med det inte sagt att jag inte saknar honom, eller att vi aldrig träffas!) Men vi pratade alltså faktiskt en ganska lång stund idag, angående mitt gymnasieval. Det kändes bra. Han är klok som en bok i de flesta fall. Älskar dig pappa!
UPDATE : Roligt att anonyma verkligen tror på det där med "anonymitet" jag menar kom igen? Vi lever inte på 1800-talet längre? Hört talas om "spåra IP"? I guess not!
Rolling stones.
Hej på er allihopa. Det har varit en lång dag i dag, gick upp vid åtta och sen dess har det hänt mycket. Jag har varit på min första begravning och troligen inte den sista heller och jag kan ju inte precis säga att jag längtar till nästa. Trots allt så var så var det väldigt fint i alla fall och det gick bra. Jag grät inte heller, konstigt nog. Men visst var jag nära. Särskilt när jag såg alla andra gråta. Men så var det i alla fall. Jag gick även fram och la en blomma på kistan. Visst var det lite scary (okej inte bara så lite) men jag hade mina fina kusiner vid min sida och jag fick dessutom hålla i lille Moses under första delen. Efteråt gick vi till ett hus och åt smörgåstårta, vanlig tårta och lyssnade på lite tal och bara pratade. Smörgåstårtan var jättefin med allt möjligt på. Fin att se på, bra. Svår att äta, ja. Ha-ha. Det var som ett berg av pålägg. Men, vad gör jag fortfarande här i Stockholm då? Jag och mamma är två av de ca 50 000 vars flyg har blivit inställda. Men mig gör det väl inte så mycket, jag gillar ju Stockholm, det är ju mitt hem hihi. Ska ut och möta Kajsa nu, kram!
Even at the bottom of the sea.
Have you ever tried sleeping with a broken heart? Sitter jag och lyssnar på just nu med Alicia Keys, mycket fin låt. Jag älskar musik. Den gör mig glad, oftast. Fast just nu så hjälper det tyvärr inte. Nu är jag ändå bara deprimerad.
Jag kan inte fatta att du inte finns mer, det går inte att få in i min lilla hjärna. Är dessutom extra deppig efter en dröm jag hade i natt. Vill inte gå in på exakt vad jag drömde men det var en slags mardröm kan man säga. Gud vad vi saknar dig här nere på jorden. Känns så fel att våra liv ska fortsätta och inte ditt. Det är inte rättvist! Livet är inte rättvist men det här är bara för mycket. Jag och dina andra nära och kära kommer aldrig få krama om dig mer, aldrig höra din röst och aldrig se ditt leende igen. Ja, listan blir lång. Men någonstans så får jag väl börja inse fakta. Det finns inget att göra. Det som hänt har hänt. There's nothing I can do. Men bara tanken får mig att bli ännu mer förvirrad och ledsen men förhoppningsvis har du det ändå bra där du nu är. Jag tänker dig som en ängel där uppe bland molnen någonstans, för mig är det i alla fall det du är. En ängel.
Jag minns när mormor berättade för mig i söndags att hon hade fått med sig något hem, ett kuvert. Gult var det. På det stod det "Julia + Efternamn" och när jag öppnade det blev jag verkligen rörd. Tänk att du kom ihåg! Du visste att jag snart skulle fylla år, att jag skulle bli 15 den 2:a april. Du tänkte på mig. *Gråten i halsen.* Tack snälla för de två lotterna och de söta örhängena! Hade såklart velat säga det face to face men det går ju inte, det är ju fortfarande som det är. Just nu är min ända önskan är att du har det bra där du nu är i alla fall och du ska veta att vi tänker på dig.
Om precis en vecka så kommer jag och mamma upp till din begravning och vi kommer alla att vara ledsna. Måste berätta att jag från början inte ville gå. Rädsla? Ja. Det är det enda skälet. Men mormor jag och morfar har pratat väldigt mycket och det känns bättre nu. Nu vet jag lite vad som kommer att hända och hur allt ska gå till. Nu har jag liksom lite mer koll på läget som man brukar säga. Men självklart kommer jag ändå att vara skakis. Sist men inte minst... Vi saknar dig, älskar dig och tänker på dig. Vila i frid. ♥
Made mistakes.
Usch, vill inte bli påmind om det. Det som absolut inte fick hända har nu hänt... En mycket nära vän till mig gick bort i helgen. Ga.Ma Tourmaline har nu lämnat mig, förevigt! Jag har precis inlett en mycket svår period i mitt liv. Utan dig, inget mig. Jag minns när du kom till mig första gången... Du var ny, du var vacker du var... Perfekt! Allt jag någonsin hade önskat mig. Från den stunden var det du och jag. Jag minns också när jag använde dig första gången... Du bara gled så lätt genom håret, du gjorde mig hel. När jag tänker efter så har jag nog inte varit så snäll mot dig som jag borde ha varit... Jag utnyttjade dig! Det är lätt att vara efterklok. Usch. Helgen ja, du bara slocknade i min famn, jag fick inte ens ta ett sista farväl. Säga att jag älskar dig. Nu är du alltså borta. Borta för att jag tog kål på dig. Förlåt, förlåt... Så, mina kära läsare... Vet ni någon bra plattång som ni kan rekomendera? Britta kommer ju inte tillbaka... Och ja, lite medlidande förväntar man ju sig, hehe. Kommer att ha håret i bulle tills jag får en ny!
Before you judge me, try hard to love me.
Åh, mitt liv är ett jävla kaos. Jag bor hos mamma och så fel det kan bli alltså. Jag trode inte du var sån? Men det visade sig att jag hade fel. Du eller ni är som ni är. Fine. Men jag tänker inte leva med det. Något kommer och ska hända. Vet inte vad än men jag kan inte ha det såhär. Nu kan ingen nå mig heller! Fuck off.
Life as it should be.
Att fått växa upp med djur är bland det bästa som hänt mig. Hittade dock ingen bild på min gamla hund Minou som var en blandning mellan kinesisk nakenhund och shitzu. Hon hade grå päls trots att hon var hälften nakenhund men formen var som en sån liten naken sak, hehe. Har ni växt upp med djur eller äger ni fortfarande? Hund, katt, marsvin, hamster... Kommentera! Bilderna är för övrigt ej tagna med systemkameran, men fortfarande med en Nikon, dock en väldigt gammal sådan. Vila i frid säger jag till alla ovan då ingen av de är vid liv längre, tyvärr. Kramar!
