Finally I'm forced to face the truth.

Det här går inte längre, och nu får det vara slut på det här eländet för jag orkar inte mer. Från och med idag har jag ingen mamma längre. Jag kan inte fortsätta vakna varje morgon och innerligt hoppas varje dag på ett sms jag aldrig kommer få. Jag har väntat och längtat efter ett tecken på saknad från hennes sida enda sedan 8:e juni i år och visst har det har väl hänt att hon ringt mig någon gång, men det är långt ifrån de samtal jag önskat mig. Tre ord skulle räcka, tre simpla ord som "Ska vi träffas?" (Indirekt : Jag älskar dig...) men tydligen är det för mycket begärt. Visst skulle väl jag kunna fråga henne men samtidigt borde det (tycker jag) ligga i hennes intresse också. Eller? Dessutom varje gång det varit föräldramöte på min skola eller dylikt så har hon aldrig haft tid, aldrig. Eller jo, en gång, för kanske två veckor sedan. Hon tog med sig tvillingarna i barnvagn och mötte mig på ett shoppingcenter i Malmö i runt en timme och överlämnade lite saker som jag missat i flytten, men annars ingenting och om jag minns rätt så var det på mitt initiativ.

Från och med idag är min mamma död för mig. Behöver jag äns skriva att jag sitter och gråter när jag skriver detta? Jag är så ledsen, att mista min mamma har varit en av mina största farhågor här i livet. Det är framförallt henne jag vuxit upp med också, pappa flyttade till Skåne för den nya kärleken och jag och mamma bodde kvar själva i Stockholm ett bra tag innan hon också skaffade ny familj. Vi (jag och mamma) har därför stått varandra väldigt nära hela tiden fram till det att "han" (ni vet vem jag menar) kom in i bilden.

Det jag skriver nu är inget jag vill (eller tycker är kul att) skriva, jag vill (tro mig) ha kvar min mamma, men faktum är att jag tappade bort henne redan för flera år sedan. Hon är inte sig själv längre, och det var länge sedan hon var det. Det är så synd och så fel och/men jag kan inte gå och ödsla på min energi på något som inte existerar längre. Dessutom har hon ju redan valt bort mig? Det sa sig ju ganska självt tycker jag när hon nekade till vad "X" gjort mot mig när polisen ringde och frågade henne - som var enda vittnet utom "X" själv - och jag då.

Nu finns det säkert många som kommer skriva/tänka "Men tänk på din stackars mamma, hon gör nog sitt bästa och sen kanske hon inte har det så lätt heller, hon kanske blir hotad?" och så vidare, och ja det är klart att hon inte har det lätt och jag kan inte påstå att jag vet exakt allt vad som försigår hemma hos dem, men jag vet att hon kan om hon vill. Hon kan lämna idioten, hon kan ta barnen och sticka, det går! Sånt händer. Jag kan även tillägga att det är så jag har tänkt (som det inom citat tecken) ett bra tag, jag har försökt intala mig att det är så, att hon inte har det lätt och så vidare, jag har också strävat efter att finnas där för henne, men hon har byggt upp någon slags mur omkring sig och det går inte att nå henne längre. Hon är totalt hjärntvättad och jag vet inte vad jag ska göra! Jag har försökt men det har inte funkat och jag kan väl inte påstå att jag ger upp, men jag provar en ny metod nu, jag byter ände försöker nu hjälpa mig själv istället genom att säga att mamma är borta. Falska förhoppningar är det värsta jag vet, och nu är det slut med det!

Och innan jag avslutar det här inlägget... This year to save me from tears : all I want for Christmas is you.
& även en annan låttext : I'm here without you, but you're still with me in my dreams...

Att förlora en föräldrar är hemskt. Jag har varit/är med om det. Dock är det fadern i min situation. Jag är inte viktig för honom.

I April träffade jag honom, på min födelsedag. När träffade jag honom efter det? Jo, efter att han inte hört av sig på över fyra månader så ''träffade'' jag honom idag. Eller, han åkte förbi i bilen och vinkade. Men stannade han för att krama om sin dotter som han inte sett på fem månader? Det är klart att han inte gjorde! Och för att tillägga, Farfar var med i bilen. (Och när han väl hörde av sig för ca en månad sedan så var det en inbjudan till Farfar's kalasfirande till mig och min bror, som min farfar inte ens kunde skicka själv. Men inget mer personligt än så! Och för att öppna mig lite mer så hann jag och min bror inte ens innanför dörren på kalaset innan vi vände och fick skjuts hem...)

Vet inte vad du tycker om att jag helt plötsligt öppnade mig så här bland kommentarerna.. Men vad jag vill säga är att jag iallafall kan förstå LITE utav din situation. Jag lider med dig <3

Vet inte riktigt hur jag ska inleda detta,
men jag kan börja med att jag vet hur du känner,
jag har gjort exakt samma val som du,
jag vet hur du känner, och valet är svårt,
och samtidigt väldigt jobbigt,
särskilt när det känns som att allt ska hänga på
en själv när det gäller att träffas o.s.v..
men nu handlar inte det om mig,

det jag menar är att det kan vara svårt att prata om det. och jag vet att folk hatar när folk skriver "finns" m.m.
men verkligen, jag kan veta hur det känns,
och verkligen hur det är att hålla någonting sådans inne. så till min sak - verkligen. vill du prata finns jag här och lyssnar gärna,
samtidigt att du kanske inte känner dig trygg med mig eftersom vi inte kännt varandra så länge, men du vet mig redsn rätt bra .
så Julia, jag vill du vet det ♥
Kram Towie

Fan va tungt. Jag tycker att du gör helt rätt - du ska inte behöva ta ansvar för henne eller gå och må dåligt för det här. Satsa på dig själv istället och hoppas att din mamma kan och vill ta sig ur det här snart. Hon kan det om hon vill. Du vet var vi finns om du behöver oss. <3

jaag blir så iriterad när ja läser detta, hur kan en mamma välja bort sitt eget barn????

Usch, det är så sorgligt att det blivit såhär! Hoppas hoppas att allting klarnar för dig, hur det än går med din mamma, dina syskon och X.

Julia.
Jag har lidit, läst och fällt tårar med dig sen du gick ut med denna sjukt jobbiga sak i bloggen. Hur konstigt det än låter så tänker jag på dig då och då, när du skrivit ett nytt ord på wordfeud (hehe) så tänker jag på dig lite till och hoppas du har det bra.

Det är riktigt jobbigt att läsa detta inlägget. Att en mamma skulle kunna göra en sån här sak mot sin dotter. Sitt barn. Och att du måste släppa taget...? Det är helt sjukt. Jag får ont i magen :( Men jag har sagt det förut och jag kommer säga det igen; du är så stark! Du kommer klara detta, och nej jag vet inte hur det känns att förlora någon på det sättet. Jag önskar att du inte visste heller. Jag vet inte ens om det räknas om jag säger att min bästa vän sen förskolan totalt ignorerar mig, Att jag måste ta intiativ hela tiden. Jag försöker släppa henne, men jag ser henne varenda dag och det är riktigt plågsamt. Men som sagt, jag tycker inte det räknas.

Jag hoppas du vet att jag finns här, även om jag inte ens betyder ett skvatt. Kommer finnas här länge till. Släng iväg ett mail om det är något.
Puss & kram <33
/Cajsa