Kom att tänka på en sak... Om ni undrar varför jag "hyllar" Stockholm så pass mycket hela tiden är det dels för att jag tycker att det är en otroligt vacker stad med fina hus, parker, öar och så vidare, här finns även mängder av trevliga människor, skön atmosfär och så vidare men framförallt... Stockholm är trygghet för mig.

Jag är uppväxt här uppe, jag har all min älskade släkt här (förutom mamma och pappa och deras nya familjer), min bästa vän, och kanske viktigast av allt - minnena (främst bra sådana). Det jag varit med om i Skåne (hemma hos min mamma när jag bodde hos henne) är förjävligt rent ut sagt och samma situation som där nere har aldrig ens varit i närheten av att uspela sig här uppe, tack och lov.

(Måste tillägga att jag har det bra just nu där nere i söder, tryggt, lugnt och säkert hemma hos min pappa.)

I Stockholm bodde jag tillsammans med båda mina föräldrar till en början i alla fall, från det att jag föddes, fram till dess att jag var sex, och efter det var det ändå lugnt liksom, jag bodde lite hos mamma och lite hos pappa och så höll det på fram till pappa flyttade till Skåne för då bodde jag kvar själv med mamma i huvudstaden i ungefär tre år tror jag. Vi kom varandra väldigt nära under dessa år och hon skämde bort mig som få. Vi hyrde film, gick "cykelpromenader" (jag cyklade och mamma gick), bakade, handlade leksaker, träffade "gemensamma kompisar" och så vidare. Mamma brydde sig verkligen om mig, hon ville mitt bästa, hon såg mig. En dag drog hon med mig till Adolf Fredriks musikskola som hon tyckte att jag skulle söka till då jag gillade (gillar) att sjunga. Men det är en annan historia.

Trygghet var det ja, något som verkligen är det för mig är min mormor och morfar och Kajsa - världens bästa vän. De har i stort sett alltid ställt upp, funnits där, stöttat mig, och så vidare (och alla tre finns ju just här - i huvudstaden). När jag gick i lågstadiet gick jag antingen hem till Kajsa och lekte med henne efter skolan/fritids eller till mormor och morfar, alltid. Mamma jobbade både mycket och sent och vi bodde för långt bort ifrån skolan för att jag skulle kunna ta mig hem själv i den åldern. Jag hade hemmanycklar - till mormor och morfar.

Jag hatar inte Skåne även om jag vet att folk kan uppfatta det så. Jag diggar Skåne tro det eller ej, det är fint, väldigt fint och det har sin charm men jag kommer nog aldrig att känna mig riktigt hemma där. Precis som en skåning förmodligen aldrig skulle känna sig hemma i Stockholm eller hur? Så om jag någon gång är dryg och ni känner att jag trycker ner Skåne på nåot sätt - ta det med en nypa salt. Säg gärna till mig också om ni blir upprörda, det är nämligen inte med avsikt eller baktanke.

Då vet ni. Peace out.