Jag älskar er och saknar er, mina otroligt snygga syskon! Var bara det jag ville säga tror jag... Kanske även att jag verkligen ser fram emot 12:e juli... Kram!

Tjo! Sitter hemma hos Kajsa, snyggingen på bilden. Vi har gymmat, ätit godis och kollat skräckfilm (Insidious) som var sjukt läskig... Kommer garanterat drömma om "den röda mannen" i natt, hehehe. Usch. Förresten, lovade ju bilder till idag (igår) men jag måste tyvärr bryta det löftet, hehe. Har inte haft tid, men nu har jag massa bilder på lager, så när jag väl har tid får ni massor! Imorgon åker jag tillbaka till landet igen, har varit i Västerås under natten (söndag-måndag) och stannar hemma hos Kajsa i natt, men sen blir det alltså en vecka till på landet. Nu orkar jag inte skriva mer... Pusshej!

Bild från förra året, nytagna bilder får ni på måndag! Gud vilken lyckad dag det blev igår! Massa trevliga människor, många saftiga, röda, fräscha jordgubbar, fina blommor, god mat, bra musik och så vidare. Ni får mer information när ni får bilderna. Det blev faktiskt riktigt grymma bilder! Även en del på mig själv. Men nu ska jag lägga mobilen på laddning (mobilbloggar) och sen gå och kolla om kusinen är klar med sin rabarberpaj. Jag sov förresten till två idag!

Cheeenare! Bjuder på en video från idag. Min röst är oslagbar... ;)

Hejsan! Hur är läget med er om man får fråga? Med mig är det la gött alltså. Lever livet från den ljusa sidan här på landet någonstans norr om Stockholm. Helt okej om ni frågar mig! Idag ser planen ut så här : 1. Klippa gräsmattan. 2. Cykla 2 mil. Har dessutom sällskap av min kusin Jennie (vänster i bild) och hennes kompis J. We are the 3 J's (haha) och imorgon kommer 2 H:n och joinar oss också. Fyndigt. Bilden är tagen förra året här på landet, ute på sjön. Nu ska jag börja vakna lite igen. Ha det!

Har jag nu! Helt ofattbart. Det som man väntat på i en hel termin nu, kanske till och med hela nian och nu är det äntligen här!

Jag och Claudia snackar om dagen i London på hotellrummet mitt i natten. Jag gör bort mig totalt, men det bjuder jag på. Till mitt försvar var det som sagt mitt i natten...

Om vi shoppade på Oxford Street? - Inte en chans.
Om vi fikade på Starbucks? - Aldrig.
Om vi hade en bra resa? - Tveksamt.
Om jag drack mycket vatten? - Big no.

Här har ni hela 44 bilder från Londonresan 2:a till 6:e juni i år. (Bättre sent än aldrig.) Hade tänkt skriva lite text till varje bild men när jag kom upp i antalet 44 så ångrade jag mig ganska så snabbt, hehe. Kommentera om ni undrar något! Kan själv tillägga att jag suttit och redigerat dessa bilder i drygt fyra dagar i rad nu, hehe. Kram.

I love you. Snygg bild va? Tack Svante (lillebror) som var duktig och fotade. Älskar dig med!

Det bjöds på pizza i huset ikväll. Gott var det! Fotade i/mot ugnen, som speglade av mig, höhö. Därför ser man liksom både mig och pizzan. Ballt va? Eller... Tjarooo!

En ganska fin solnedgång kvällen till ära och självklart var både jag och pap(arazzi)pa tvugna att fota. Han med sin Canon och jag med min Nikon som dock är snäppet sämre än hans. Siktar in mig på en Nikon D7000 inom kort, hehe. Vill framför allt kunna filma också, särskilt nu på sommaren. Kram.

Här ska ni få den sanna bilden av mitt liv och två av de människor som är involverade i det. Inlägget lär bli långt, men det är helt klart värt att läsa. Kommentera gärna.

Igår blev jag storasyster för 4:e och 5:e gången, tvillingpojkar. Välkomna till världen, men tyvärr har ni - som det ser ut nu - ett rent helvete framför er. Jag beklagar.

Igår den 8:e juni var en minst sagt händelserik, sjuk och absurd dag, men jag ska inte påstå att jag är förvånad, dem är så, min mamma och hennes man och det är särskilt han som har allvarliga problem. När jag tänker efter var han nog mobbad i skolan, stackaren. (?) Idag är det dock inte synd om honom (om det någonsin varit), idag är det synd om hans barn. Hans söner och hans dotter. Med tanke på vad jag fått utstå av den där varelsen kan jag utan några som helst tvivel säga att barnen har tuffa år framför sig.

Svordomar, slaganfall, smutskastning, stryptag och hot. Det är inte att leka med den där mannen om man är kvinna, eller barn. Det komiska i det hela är att ni som inte vet vem han är eller hur han ser ut, nu föreställer er honom som stor, muskulös och kraftig. Så är det inte. Det är ganska så precis tvärt om. Han är en liten, spinkig och tunn sak. Ingen du vanligtvis skulle tro något speciellt destruktivt om, om du såg honom på stan till exempel.

Åter till gårdagen. Klockan var kvart i sju på morgonen och det var "time to go" för alla, trots att det bara var mamma och hennes man som skulle in till sjukhuset för att göra kejsarsnitt. Själv började jag fem över nio igår men jag var alltså också tvungen att lämna huset samtidigt som dem. Varför? Jo, för att jag fan inte har någon rätt att ha min egen hemmanyckel (citerat min egen mamma) för att jag inte är välkommen där jag bor. (De skulle ta min nyckel för att hindra mig att kunna komma in i huset medans mamma ligger inne på sjukhuset ett par dagar. Måste tillägga att mammas man och min lillasyster ska sova hemma dessa dagar.)

Jag är vid det här laget jävligt trött på att det alltid är jag som ska akta på mig så fort det är något. Det är alltid jag som ska iväg, försvinna, gå undan så fort mammas man - hädanefter kallad X (hade önskat ex) - säger så, vill så, eller helt enkelt bara vistas i samma rum (ofta även samma våning) som jag. "Julia, gå upp på ditt rum nu. Skynda dig!!!" - undrar hur många gånger jag hört det... Som sagt, jävligt trött, och det var därför jag bestämde mig för att fan, nej, nu får det vara nog. Jag BOR i det här huset, glöm att de ska få ta MIN nyckel till huset där (även) JAG bor. Med det nedskrivet kanske ni förstår att jag vägrade ge ifrån mig min nyckel, vilket ledde till en liten incident där på morgonen.

Mamma skrek "Ge mig nyckeln Julia! Bråka inte med mig den här dagen! Fan Julia! Ge mig nyckeln nu! Ge mig nyckeln. GE MIG NYCKELN!!!" och X vräkte ur sig "Då byter vi lås för dina pengar!" och fick sedan även höra att de byter larmkod. (Bara för att jag inte ska få vistas där jag bor under de dagarna min mamma ligger på sjukhus.)

Så, vad hände sedan? Jo, jag fortsätter vägra, och går samtidigt ut emot parkeringen samtidigt som X tar ett hårt tag om min vänstra handled och fortsätter att tjata om den förbaskade nyckeln. Jag säger till honom att släppa mig, vilket han förvånansvärt faktiskt gör. Men inget "gott" utan ont. Han rycker tag i min väska, som jag faktiskt släpper. Sedan går jag med raska steg mot vägen utanför/brevid parkeringen och när jag vet att jag är utom synhåll för de andra springer jag för livet (?) och gömmer mig i en buske där jag sedan stannar ett tag, tio minuter åtminstone. Jag går sedan tillbaka och kollar försiktigt om de har åkt, vilket de lyckligtvis har. Ser även att min väska står på en bänk, tar den, och beger mig därefter till skolan där jag är framme cirka tjugo över sju.

Dagen går, och på eftermiddagen åker jag in till sjukhuset för att få se tvillingarna, trodde jag. Dock låg de på neonatal (för att få extra syre) och jag fick "bara" se bild på dem. När jag sedan är på väg att ge mig av kommer X - bärandes på min lillasyster - in i rummet där mamma ligger, och där jag fortfarande befinner mig. Han stänger dörren om sig, och går fram till mig, knuffar / kör in min 2 åriga lillasyster i mig och skriker åt mig att ge honom nyckeln, nu, nu, nu. Mitt svar var fortfarande nej, nej, nej. (Måste också berätta att min lillasyster, hon på bilden, självklart blev helt förtvivlad och började gråta, stackaren. Fy fan vad jag tycker synd om henne och hennes syskon.)

"Jag dödar dig!" - får han sedan ur sig. Jag finner inte ord. Sa han verkligen det där? Vänta lite... Jo, det gjorde han. Jag har väl egentligen alltid vetat att det är det han är ute efter, men samtidigt har jag aldrig hört det så klart och tydligt. "Jag ringer polis, ge mig nyckeln, jag ringer polisen!" - också citerat X för att inte glömma att han sedan sa "Jag kallar på vakt!" vilket han gjorde. Eller det var väl i och för sig inte precis vakter som dök upp, snarare cirka fem sjuksköterskor/barnmorskor varav en av dem ställde sig för dörren och blockerade utgången. Här blir det lite komiskt igen. När dessa människor dyker upp smiter X iväg med svansen mellan benen och han får då mig att framstå som brottslingen, den dumma, den farliga. Tack snälla du, men har du hört talas om "PAYBACK TIME" kanske? Som man bäddar får man ligga, som man sår får man skörda. Tänk på det!

Till slut, efter kanske tio minuter bestående av tjat om en nyckel från en mamma som ligger i en sjukhussäng och knappt kan gå efter ryggmärgsbedövning, ger jag henne nyckeln. Hoppas de är lyckliga nu. Jag lämnar rummet, ger mig av, ser mig om efter idioten (X) och drar mig mot busshållsplatsen. Stannar upp någonstans vid en bilväg på en liten trottoar, "faller" ner på marken, börjar gråta och sitter där en stund. Oj vad man drog till sig blickar, dock snälla/medlidande sådana och det stannade till och med upp en tjej som frågade hur jag mådde, vad som stod på, och så vidare. Jag berättade. Och vet ni vad hon sa? "Det där kan man ju polisanmäla." - och kanske är det precis det jag tänker göra.

Nu sitter jag hemma hos min pappa och här kan jag röra mig fritt utan att behöva gå undan så fort någon vid namn X dyker upp. Skönt, milt sagt.

Vad är det för liv jag har egentligen? Vad är det för liv min mamma har? Trots att hon skriker på mig, tar X:s parti och inte litar på mig så tycker jag så synd om henne. Att bo ihop, vara gift med och ha tre barn ihop med en man, som hjärntvättat henne, som regerar/bestämmer/styr över henne dag in, dag ut och även en man som klagar på vad hon än gör, kallar henne fet/tjock, och är helt jävla dum i hela huvudet. Han har administrator-inloggningen på HENNES dator och ändrar lösenord på HENNES inloggning ibland så att hon inte kan gå in på datorn.

Den här mannen tar fan priset och inte är det pris för något bra, inte. Stackars mamma. Jag älskar ju henne egentligen, jag älskar den hon är, inte den X gjort henne till. Sen har jag har ju faktiskt ett alternativ, jag skulle kunna flytta till min pappa. Det enda som motsäger det är att jag någonstans inte vågar lämna min mamma ensam i skiten och sen är det är dessutom lite ont om plats här.

Det jag skrivit nu är bara en del av allt som egentligen försiggår hemma hos min mamma, eller X snarare... Finns så mycket annat jag skulle kunna skriva, men inlägget skulle bli på tok för långt. Kommer kanske skriva fler exempel i framtiden, vi får se.

Vad som händer med mig nu är oklart, jag får se vart jag tar vägen. Är ju i kontakt med SOC bland annat...

Mamma pratade med pappa i tisdags. Hon ringde upp honom två gånger den kvällen. Den andra gången för att klargöra om jag fick bo hos honom/pappa nu de här dagarna hon ligger på sjukhuset. Pappa sade nej andra gången, för min skull. Jag hade bett honom säga nej, på grund av det jag skrev i stycke sex, jag är trött på att det alltid är jag som ska akta på mig och det var i stort sett detta som startade hela grejen nu.

Varför jag skriver detta är för att jag vill få fram sanningen, uppmana folk om att skenet ofta bedrar och så vidare. Tack till alla som orkat läsa igenom allting!

Hallå där! Då var man hemma i Sverige igen, efter en minst sagt härlig weekend i Lo(ve)ndon med Claudia (höger i bild). Vi kom hem vid ett i morse ungefär och just nu sitter jag hemma hos min pappa. Ska snart packa ihop mina grejer och åka hem till Malmö igen, umgås lite med min höggravida mamma och tvååriga lillasyster, samt duscha, fota det jag shoppat, skolarbete, med mera. Ha det gött!

Nu drar jag till Kastrup (Danmarks flygplats) och sedan tar jag flyget till London tillsammans med Claudia och hennes föräldrar. Bloggar kanske något där i från. See ya!

Jaooo. Om drygt ett dygn nu lär Starbucks (Subway + KFC + Pizza Hut) vara vardagsmat för min del. Det tackar jag inte nej till! Vi (jag och Claudia) planerar även att gå och äta på Hard Rock Café någon dag och sen funderar vi även på att gå och se någon musikal (obestämd) eller teater med Sienna Miller (kanske). Något som är bestämt i alla fall är att vi ska ha det sjukt jävla bra! Suck on that. ;)